Bortskämda människor i välfärdssamhällets skyddsnät

I senaste numret av Situation Stockholm berättar Lasse Sonnberg, en av tidningens försäljare, om sitt första år i en försökslägenhet. En av utmaningarna har varit att få ekonomin att gå ihop, eftersom det tillkommer vissa avgifter som inte finns när man bor på stödboende: tv-avgift, kabel-tv och internetuppkoppling.

Lasse säger: "De är fräcka där på soc - vi fick en TV av dem när vi flyttade in. Då kommer man inte undan tv-avgiften, så vill man ju ha kabel-tv." (Fräckt. Att lura in hederliga människor i avgiftsbetalning på ett så lömskt sätt.)

TV:n gick sönder och Lasse ville ha en ny. Men då fick han nej från socialtjänsten. Nu är han riktigt förbannad: "De säger att vi ska söka fondpengar, men då säger jag stopp. Jag anser att det är soc som ska stå för det här och ingen annan. (...) Jag kan inte tänka mig att politikerna är så dumma att de riskerar sina karriärer för en sådan självklar sak som att alla ska ha rätt att få en tv om man inte har råd att köpa en själv."

En av Sveriges hemlösa är alltså förbannad för att han inte får en tv gratis? Har jag missat något, eller är det varje människas okränkbara rätt att få se "Körslaget", "Pimp my Ride" och "Dansbandskampen"?

Det måste ju ha gått snett någonstans. Välfärden, det fundament som vårt samhälle är byggt på, har alltså institutionaliserat sig till den grad att våra mest utsatta medborgare anser sig vara automatiskt kvalificerade för att ha en TV. Ja, till och med kabel-tv.

Det lustiga med detta är att jag inte kan bestämma mig för om detta är bra eller dåligt. Å ena sidan är det fantastiskt att vi har ett samhälle där våra mest utsatta medborgare blir sura för att de inte får en TV av staten. Det betyder att de har fått mat, vård och husrum (något man troligtvis frågar efter innan man tar upp TV-problematiken). Å andra sidan blir jag förbannad över att medborgare som nyttjar välfärdssamhällets skyddsnät tycker sig ha rätt att begära en TV på min bekostnad. Mat, pengar, boende - inga problem. Jag betalar, och är stolt över att bidra till samhället. Men TV - Glöm det, Lasse. 

Jag skulle med glädje ledsaga Lasse Sonnberg till biblioteket vid Medborgarplatsen, där det finns böcker med mer spirituellt material än han någonsin har kunnat drömma om att hitta i dumburken.

Alldeles gratis.