Apropå finanskrisen...

"...och må Gud välsigna landet Sverige!"

Ibland blir jag mentalt överrumplad av vissa människors omåttliga dumhet. Man tänker sig att just omåttlig dumhet borde rätt ovanlig, främst bland landets makthavare, men det är inte så. Ni som lyssnade på P1 i morse vet nog vad jag pratar om.

En av våra riksdagsledamöter, kristdemokraten Else-Marie Lindgren, uttalade sig om sin hjärtefråga: Att statsministerns offentliga tal borde avslutas med "...och må Gud välsigna landet Sverige!".

Den effekt som hon eftersträvar är, enligt henne, nationell samling. När medborgarna hör detta kommer de att känna sig som en del i en helhet, som en familjemedlem, ja, kanske som en god kristen i Guds välsignade rike.

Detta är så dumt att det svartnar för ögonen på mig. Inte nog med att hon helt förbiser det faktum att integrationspolitiken är svår som den är (utan religiösa uttalanden från våra folkvalda) - hon bidrar även till att klubba ned sitt eget parti under 4-procentsspärren. Göran Hägglund har redan ett helvete med att försöka få sitt parti att framstå som allt annat än vad det egentligen är: homofobiskt, gammaldags och statiskt. Och då nedstiger Else-Marie från Riksdagens höga kamrar, likt en av Jacobs änglar. Gamla, hederliga, Else-Marie. Som inte vill annat än att alla, oavsett religiös hemvist, ska känna glädje och gemenskap när den (sekulära) statsministern bekänner sin tro till den Enda Rätta Guden.

Else-Marie ville inte riktigt svara på frågan om hon tyckte att en framtida muslimsk statsminister skulle be Allah välsigna landet Sverige. Det skulle nog inte gå hem i Else-Maries dumkristna värld.

Mensa nästa?

Melodifestivalen - århundradets (andra) ripoff

Så var det dags igen. Melodifestivalen. Denna musikpest som drabbar oss alla, smittade eller ej. Lite skamset får jag erkänna att jag satt där. Framför burken. Eurodisco. Ångest. 

SVT-produktionen skall ha både kredd och kritik. Jag är lite imponerad av att producenterna ser den minoritet som inte kan leva sig in i sliskiga ballader signerade Ingela "Pling" Forsman. De har nämligen anställt Petra Mede, den kanske mest cyniska människan på jorden, som konferencier. Eftersom hon uppenbarligen inte kan ta arrangemanget på allvar, blir vi som inte heller kan göra det glada. Och bidrar till tittarsiffrorna. De som faktiskt tar arrangemanget på allvar förstår inte hennes cynism och tycker att hon är en duktig, om än lite konstig, presentatör. Och bidrar till tittarsiffrorna. Det är inte helt genomskinligt, så det ska producenterna verkligen ha kredd för. 

Vad som är helt genomskinligt är det patetiska rop på pengar som genomsyrar större delen av programmet. Jag kunde köpa (motvilligt) att man för några år sedan delade upp en musikfestival i många små för att tjäna ännu mer pengar. Men när man tvingar åskådarna att rösta (och lyssna) på Scotts trötta bidrag FEM GÅNGER går man för långt. Man har inte bara skitit i det blå skåpet, utan även spolat avloppsvatten på det så att färgen löses upp och gångjärnen rostar. 

Låter det rimligt att tittarna ska ringa in fem gånger för att rösta fram sin favorit? Det är farligt nära SMS-lån: bara tonåringar går på det, men deras föräldrar får pynta. Och jag blir lack.

För en gångs skull verkar Expressens löpsedel och jag samma uppfattning. Skicka in melodifestivalen till Plus.

Aktieanalytiker. But why?

Volvo går med brakförlust: Minus 2,5 miljarder kronor.

Aktieanalytikerna hade spått en vinst på 231 miljoner kronor.

Vad gör aktieanalytikerna? Varför finns de? En apa hade kunnat räkna ut med röven att Volvo inte skulle gå med vinst 4:e kvartalet.

Jag hoppas att de blir av med jobben och börjar jobba med något riktigt. Som sopgubbar till exempel.

Finanskrisen. Århundradets mest uttjatade kris.

Jag är så trött på den. Finanskrisen. Finanskrisen.

Finanskrisen.

Det kommer gå så dåligt för företagen. För Sverige. För världen. Alla företag och institutioner sänker förväntningarna för våren så djupt att Marianergraven liknar liten kulle i jämförelse. Människor sparkas till höger och vänster, i linje med "rationaliseringar" och "kostnadsreduktioner". 

Företagssverige tar i. För nu har det chansen. Det är lätt att sparka folk för tillfället, för facken har inget att säga till om. (De tror ju också att marknaden kommer att störtdyka.) Det är en utmärkt tid att effektivisera, att bli av med dem som inte passar in. 

Jag har en bestämd känsla av att vi tar i för mycket. Det kommer att vända framåt maj månad. Då kommer företagen att märka att de har sparkat för många människor, att efterfrågan är mycket högre än vad förväntningarna säger idag. 

I september kommer suget efter arbetskraft ändra sinnesstämningen hos medierna (och därmed också hos svenskarna). Förväntningarna på konjunkturen (och därmed också konjunkturen) kommer att stabiliseras på en rimlig nivå.

Kom ihåg var ni läste det först.

Är verkligen svensk medicin Indiens största miljöhot?

Ord som vi älskar

"Obama rasar mot toppchefernas bonusar" (DN, förra veckan)

Brukar du "rasa" när du blir förbannad? Frågan är om Barack "No Drama" Obama någonsin rasar mot något. Frågan är dessutom om DN ska använda sig av Expressens patenterade skitord.

En annan källa till irritation är orden som har infekterat våra arbetsplatser: "Ta action på något", "I pipeline", "Implementation", ord som mina kollegor aldrig skulle använda någon annanstans än just på jobbet. 

Men vem bryr sig, egentligen. Huvudsaken är nog egentligen att vi ska förstå varandra. Och språket utvecklas hela tiden.

Nu ska jag göra en SOV-KUPP. Nu direkt. 

Sverige = militärdiktatur?

Debatten om försvaret fortgår. Oavsett om Ryssland utgör något hot eller ej, kvarstår faktumet att försvaret har krympt till en bråkdel av sin forna grandeur.

Vad händer när ett regemente läggs ned? Jo, regeringen bestämmer att statliga myndigheter eller verk skall omlokaliseras (läs utlokaliseras) till den drabbade kommunen.

Detta har jag funderat på. Tänk dig att ett stort regemente läggs ned i din hemort. En statlig myndighet flyttar in. Vem får jobben på myndigheten? Jo, forna officerare.

Konsekvensen?

I det långa loppet att alla våra statliga verk och myndigheter drivs av militärer. Då har vi ingen demokrati längre, utan en militärregim.

Just det. Det hade du inte tänkt på.

Baksidan av att vara riktigt, riktigt snygg

Gör kläderna mannen?

Den frågan ställde jag mig under helgen då jag, Olle och Ola var i Dalarna för att träna inför Vasaloppet. Eftersom min arbetsgivare sponsrar svenska skidlandslaget, har jag givetvis förhandlat till mig en landslagsdräkt: modell kroppskondom. Till i lördags hade jag aldrig stått på ett par längdskidor, men med rätt kläder och utrustning har man ju resten gratis. Tänkte jag.

Så, dags att åka iväg. Kroppskondomen satt klistrad som gladpack på min lekamen. De pastellgula skidorna var påklickade på mina proffspjäxor. Händerna var trädda i stavgreppet. Jag var beredd.

Då kom tre dalmasar. De tittade beundrande på mig och min landslagsdräkt. På bredaste dalmål utbrast en av dem: "Jaså duu, det ska åkas fort idá?"

"Eeh, jo, jag ska väl göra mitt bästa. Men för all del, åk ni först!"

"Nää! Inte ska väl vi åka först, inte! Jag tänker inte bli jagad av en sån som du"

Pressen. Ångesten. Fast övertygad om att inte göra mig själv till åtlöje tvingade jag alla tre dalmasarna (som för övrigt var i 60-årsåldern) att åka först. Det var jag rätt glad för, eftersom jag inte såg skymten av dem under resten av rundan.

Jag insåg plötsligt vilka förväntningar jag bygger upp hos folk bara genom mina kläder. Bara genom att bära landslagsdräkten måste jag helt plötsligt kunna åka tekniskt, snyggt och framförallt fort. Vilket är alldeles omöjligt, eftersom jag är komplett värdelös på att åka längdskidor.

Framåt slutet av rundan blir jag respektlöst omkörd av en liten kvinna i 40-årsåldern. Knäckande för en landslagsman, tänker jag, och börjar staka som en duracellkanin. Efter ett tag ser jag att hon har stannat för att prata med en kompis vid spåret, så jag tar min chans och flyger förbi (i minst 2 km/h, kanske mer).

Efter en stund är hon i mina hälar igen. Jag visualiserar Mora-Nisse i mitt inre och börjar staka med en djävulsk frenesi. Det som är kvar av loppet är en sista lång backe som avslutas i en 90 graders sväng till höger. Jag flyger fram, snabbare och snabbare. Svängen kommer närmare och närmare. Böj på benen, Magnus. Spänn kroppen. I med stålkanterna.

Vänta nu. Stålkanterna?

Fan. Inga stålkanter på längdskidor. Jag försvinner i ett moln av snö, med skidor och stavar som flyger åt alla håll. Kvinnan glider förbi med ett stort leende på läpparna.

Landslagsdräkten glänser i solen.