Kanske världens bästa banner

Såhär sista dagen på jobbet tänkte jag promota SAS och SJ - reklambyrån Daddy har gjort en genialisk banner för deras nya samarbete:

http://demo.daddydev.com/SAS/2009/fight/default.htm

Nyskapande konstverk

Lyssnade på "Ring P1" idag. Döm mig inte, jag jobbar som säljare och sitter mycket i bil.

Det var en herre från Göteborg som ringde in och hade en lysande idé, apropå konstfacksdiskussionen:

"Jo, det är ju vår snart. Ja. Och då ringer ju alla och klagar över att det är så mycket hundbajs ute i naturen. Min tanke är, att om alla en dag går ut och samlar upp allt det här bajset tillsammans. Och så går vi sedan till konsthögskolan och dumpar bajset i deras entré. Så kallar vi installationen "Våren är här". Det blir väl bra?"

Fucking A. Jag ska ut och samla bajs direkt.

Apropå finanskrisen...

"...och må Gud välsigna landet Sverige!"

Ibland blir jag mentalt överrumplad av vissa människors omåttliga dumhet. Man tänker sig att just omåttlig dumhet borde rätt ovanlig, främst bland landets makthavare, men det är inte så. Ni som lyssnade på P1 i morse vet nog vad jag pratar om.

En av våra riksdagsledamöter, kristdemokraten Else-Marie Lindgren, uttalade sig om sin hjärtefråga: Att statsministerns offentliga tal borde avslutas med "...och må Gud välsigna landet Sverige!".

Den effekt som hon eftersträvar är, enligt henne, nationell samling. När medborgarna hör detta kommer de att känna sig som en del i en helhet, som en familjemedlem, ja, kanske som en god kristen i Guds välsignade rike.

Detta är så dumt att det svartnar för ögonen på mig. Inte nog med att hon helt förbiser det faktum att integrationspolitiken är svår som den är (utan religiösa uttalanden från våra folkvalda) - hon bidrar även till att klubba ned sitt eget parti under 4-procentsspärren. Göran Hägglund har redan ett helvete med att försöka få sitt parti att framstå som allt annat än vad det egentligen är: homofobiskt, gammaldags och statiskt. Och då nedstiger Else-Marie från Riksdagens höga kamrar, likt en av Jacobs änglar. Gamla, hederliga, Else-Marie. Som inte vill annat än att alla, oavsett religiös hemvist, ska känna glädje och gemenskap när den (sekulära) statsministern bekänner sin tro till den Enda Rätta Guden.

Else-Marie ville inte riktigt svara på frågan om hon tyckte att en framtida muslimsk statsminister skulle be Allah välsigna landet Sverige. Det skulle nog inte gå hem i Else-Maries dumkristna värld.

Mensa nästa?

Melodifestivalen - århundradets (andra) ripoff

Så var det dags igen. Melodifestivalen. Denna musikpest som drabbar oss alla, smittade eller ej. Lite skamset får jag erkänna att jag satt där. Framför burken. Eurodisco. Ångest. 

SVT-produktionen skall ha både kredd och kritik. Jag är lite imponerad av att producenterna ser den minoritet som inte kan leva sig in i sliskiga ballader signerade Ingela "Pling" Forsman. De har nämligen anställt Petra Mede, den kanske mest cyniska människan på jorden, som konferencier. Eftersom hon uppenbarligen inte kan ta arrangemanget på allvar, blir vi som inte heller kan göra det glada. Och bidrar till tittarsiffrorna. De som faktiskt tar arrangemanget på allvar förstår inte hennes cynism och tycker att hon är en duktig, om än lite konstig, presentatör. Och bidrar till tittarsiffrorna. Det är inte helt genomskinligt, så det ska producenterna verkligen ha kredd för. 

Vad som är helt genomskinligt är det patetiska rop på pengar som genomsyrar större delen av programmet. Jag kunde köpa (motvilligt) att man för några år sedan delade upp en musikfestival i många små för att tjäna ännu mer pengar. Men när man tvingar åskådarna att rösta (och lyssna) på Scotts trötta bidrag FEM GÅNGER går man för långt. Man har inte bara skitit i det blå skåpet, utan även spolat avloppsvatten på det så att färgen löses upp och gångjärnen rostar. 

Låter det rimligt att tittarna ska ringa in fem gånger för att rösta fram sin favorit? Det är farligt nära SMS-lån: bara tonåringar går på det, men deras föräldrar får pynta. Och jag blir lack.

För en gångs skull verkar Expressens löpsedel och jag samma uppfattning. Skicka in melodifestivalen till Plus.

Aktieanalytiker. But why?

Volvo går med brakförlust: Minus 2,5 miljarder kronor.

Aktieanalytikerna hade spått en vinst på 231 miljoner kronor.

Vad gör aktieanalytikerna? Varför finns de? En apa hade kunnat räkna ut med röven att Volvo inte skulle gå med vinst 4:e kvartalet.

Jag hoppas att de blir av med jobben och börjar jobba med något riktigt. Som sopgubbar till exempel.

Finanskrisen. Århundradets mest uttjatade kris.

Jag är så trött på den. Finanskrisen. Finanskrisen.

Finanskrisen.

Det kommer gå så dåligt för företagen. För Sverige. För världen. Alla företag och institutioner sänker förväntningarna för våren så djupt att Marianergraven liknar liten kulle i jämförelse. Människor sparkas till höger och vänster, i linje med "rationaliseringar" och "kostnadsreduktioner". 

Företagssverige tar i. För nu har det chansen. Det är lätt att sparka folk för tillfället, för facken har inget att säga till om. (De tror ju också att marknaden kommer att störtdyka.) Det är en utmärkt tid att effektivisera, att bli av med dem som inte passar in. 

Jag har en bestämd känsla av att vi tar i för mycket. Det kommer att vända framåt maj månad. Då kommer företagen att märka att de har sparkat för många människor, att efterfrågan är mycket högre än vad förväntningarna säger idag. 

I september kommer suget efter arbetskraft ändra sinnesstämningen hos medierna (och därmed också hos svenskarna). Förväntningarna på konjunkturen (och därmed också konjunkturen) kommer att stabiliseras på en rimlig nivå.

Kom ihåg var ni läste det först.

Är verkligen svensk medicin Indiens största miljöhot?

Ord som vi älskar

"Obama rasar mot toppchefernas bonusar" (DN, förra veckan)

Brukar du "rasa" när du blir förbannad? Frågan är om Barack "No Drama" Obama någonsin rasar mot något. Frågan är dessutom om DN ska använda sig av Expressens patenterade skitord.

En annan källa till irritation är orden som har infekterat våra arbetsplatser: "Ta action på något", "I pipeline", "Implementation", ord som mina kollegor aldrig skulle använda någon annanstans än just på jobbet. 

Men vem bryr sig, egentligen. Huvudsaken är nog egentligen att vi ska förstå varandra. Och språket utvecklas hela tiden.

Nu ska jag göra en SOV-KUPP. Nu direkt. 

Sverige = militärdiktatur?

Debatten om försvaret fortgår. Oavsett om Ryssland utgör något hot eller ej, kvarstår faktumet att försvaret har krympt till en bråkdel av sin forna grandeur.

Vad händer när ett regemente läggs ned? Jo, regeringen bestämmer att statliga myndigheter eller verk skall omlokaliseras (läs utlokaliseras) till den drabbade kommunen.

Detta har jag funderat på. Tänk dig att ett stort regemente läggs ned i din hemort. En statlig myndighet flyttar in. Vem får jobben på myndigheten? Jo, forna officerare.

Konsekvensen?

I det långa loppet att alla våra statliga verk och myndigheter drivs av militärer. Då har vi ingen demokrati längre, utan en militärregim.

Just det. Det hade du inte tänkt på.

Baksidan av att vara riktigt, riktigt snygg

Gör kläderna mannen?

Den frågan ställde jag mig under helgen då jag, Olle och Ola var i Dalarna för att träna inför Vasaloppet. Eftersom min arbetsgivare sponsrar svenska skidlandslaget, har jag givetvis förhandlat till mig en landslagsdräkt: modell kroppskondom. Till i lördags hade jag aldrig stått på ett par längdskidor, men med rätt kläder och utrustning har man ju resten gratis. Tänkte jag.

Så, dags att åka iväg. Kroppskondomen satt klistrad som gladpack på min lekamen. De pastellgula skidorna var påklickade på mina proffspjäxor. Händerna var trädda i stavgreppet. Jag var beredd.

Då kom tre dalmasar. De tittade beundrande på mig och min landslagsdräkt. På bredaste dalmål utbrast en av dem: "Jaså duu, det ska åkas fort idá?"

"Eeh, jo, jag ska väl göra mitt bästa. Men för all del, åk ni först!"

"Nää! Inte ska väl vi åka först, inte! Jag tänker inte bli jagad av en sån som du"

Pressen. Ångesten. Fast övertygad om att inte göra mig själv till åtlöje tvingade jag alla tre dalmasarna (som för övrigt var i 60-årsåldern) att åka först. Det var jag rätt glad för, eftersom jag inte såg skymten av dem under resten av rundan.

Jag insåg plötsligt vilka förväntningar jag bygger upp hos folk bara genom mina kläder. Bara genom att bära landslagsdräkten måste jag helt plötsligt kunna åka tekniskt, snyggt och framförallt fort. Vilket är alldeles omöjligt, eftersom jag är komplett värdelös på att åka längdskidor.

Framåt slutet av rundan blir jag respektlöst omkörd av en liten kvinna i 40-årsåldern. Knäckande för en landslagsman, tänker jag, och börjar staka som en duracellkanin. Efter ett tag ser jag att hon har stannat för att prata med en kompis vid spåret, så jag tar min chans och flyger förbi (i minst 2 km/h, kanske mer).

Efter en stund är hon i mina hälar igen. Jag visualiserar Mora-Nisse i mitt inre och börjar staka med en djävulsk frenesi. Det som är kvar av loppet är en sista lång backe som avslutas i en 90 graders sväng till höger. Jag flyger fram, snabbare och snabbare. Svängen kommer närmare och närmare. Böj på benen, Magnus. Spänn kroppen. I med stålkanterna.

Vänta nu. Stålkanterna?

Fan. Inga stålkanter på längdskidor. Jag försvinner i ett moln av snö, med skidor och stavar som flyger åt alla håll. Kvinnan glider förbi med ett stort leende på läpparna.

Landslagsdräkten glänser i solen.

Väl rutet, Eberhard!

Diskussionen om konstfackstudenten Anna Odell och hennes totalt värdelösa påfund att iscensätta ett självmordsförsök har gått få förbi. En snabbversion för er som inte har snappat upp just denna story:

Konstfackstudent. Låtsas vilja begå självmord i linje med ett konstprojekt. Blir intagen. Spottar på och skriker åt polis och akutpersonal. Blir nedsövd. Tär på samhällets resurser till ingen som helst nytta.

David Eberhard, chefen på S:t Görans psykakut, tycker precis som jag och sågar dessutom den ofärdiga "konstinstallationen" med följande ord:

"Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation, säger Eberhard till Dagens Medicin."

Jag vill gärna vara med och filma när han gör det. Sedan ska jag smälta ned filmen och injicera den i Konstfacks chef Olof Glemme, (som ett konstprojekt) så får vi se om han backar mig liksom han backar Anna Odell.

Dagens ickenyhet

På MUST, den svenska militära underrättelsetjänsten, hittades nyligen ett säkerhetsskåp öppet. I säkerhetsskåpet fann man flera handlingar som var märkta med sekretesstämpel. Vid närmare analys av materialet visade det sig att det egentligen inte var hemligt.

Nu skall avdelningens informationssäkerhetsansvarige ta i med hårdhanskarna och genomföra en utbildning för alla inhyrda konsulter (de som var skyldiga till denna styggelse) om vad som skall vara hemligt och inte.

Det anmärkningsvärda med detta är inte att konsulter på MUST råkar felmärka handlingar. Det anmärkningsvärda är att DN tar upp det som en nyhet. Det är tydligt att Erika Svantesson, som skrev inlägget, behöver mer att göra. Eller så gör hon mer än vad hon behöver.

Poliser är också människor

Nu har den kommit igång igen. Debatten om poliserna som försvarar sig med sitt tjänstevapen.

Tydligen råkade en polisman skjuta ihjäl en psyksjuk person som attackerade honom med dragen kniv häromdagen. Och genast drar Sveriges präktiga folkhemstyckare igång med den trötta, gamla debatten om att polisen skulle ha gjort ditt och datt istället för att skjuta.

Samma sak under Göteborgskravallerna. Någon idiot med gatstenar i händerna och antidemokratiska ideal i huvudet blir skjuten i benet och genast blir anarkisten martyr. Och beskyddaren av demokratin blir hackkyckling.

Jag sitter som ett frågetecken varje gång denna debatt blossar upp. Givet den våldstrappa som samhället ger till poliserna (Dialogen - Batongen - Pickadollen) så har jag full förståelse för att polisen skjuter när de blir pressade. Jag är faktiskt förvånad över att det inte sker oftare, med tanke på vilka självmordsuppdrag som de skickas ut på utan någon vidare detaljerad information om varken säkerhetsläge eller situation.

Jag tycker att det är dags att sluta gnälla, gott folk. Tänk er att det är ni som går emellan ett krogbråk när ni går till jobbet, och se om ni är bättre på att prata er ut situationen än vad våra poliser är. Ställ er mitt i ett regn av gatsten och se om ni känner er sugna på dialog. Ställ er framför en psyksjuk person med en höjd kökskniv och se om ni kan komma på ett argument som biter.

Givetvis tycker jag inte att poliser skall skjuta först och fråga sedan, men när de använder sina tjänstevapen måste vi utgå från att det är befogat i situationen. Om vi inte är beredda att stå bakom våra poliser när de väljer den sista utvägen, måste vi se till att det finns andra medel att använda än dialogen, batongen och pickadollen. Varför kompletterar vi inte polisens standardutrustning med pepparspray och elpistol? Varför har inte poliser vattenkanoner och gummikulor i kravallutrustningen?

Vi måste ge ordningsmakten stöd. De personer som har en av samhällets svåraste uppgifter måste känna sig trygga i att medborgarna står bakom dem när de tar de ögonblicksbeslut som situationerna kräver. Vi som väljer att arbeta som målare, managementkonsulter eller marknadsassistenter istället för att, med livet som insats, bidra till ett tryggare samhälle för alla medborgare, måste vara ödmjuka i våra domar och sparsmakade i vår kritik. Glöm inte att poliser också är människor.

Ibland har man tur. Men inte lika mycket som dessa människor.

Chance
Uploaded by titounetsan

Ytterligare tillskott i debatten om bortskämda hemlösa

Ännu ett inlägg i Lasse Sonnberg-debatten: Träffade Elias igår, som hävdade att förvisso finns det människor som kanske tar lite väl mycket för givet och kanske till och med fifflar till sig bidrag. Men, han kan bjucka på det om det nu är så, eftersom det troligtvis är fler människor som fifflar med skatten. Det går givetvis inte att mäta, men skillnaden i förlorad intäkt (skattefusk) vs. för hög kostnad (bidragsfusk) väger troligtvis över på intäktssidan. 

De som fifflar bort skatt är i många fall inte samhällets olycksbarn, dessutom. Så debatten kanske tjänar på att föras på båda fronter. 

Men, säger Elias, Lasse Sonnberg skall ändå inte få en TV gratis.

Sovjetunionens sista andetag: Folkungagatan 56

Det är mörkt. Grått. Kallt. Vinden piskar de kylslagna, svartklädda människornas kinder. Kön ringlar sig lång utanför affären, där viktiga varor skall köpas inför kvällen. Någon går förbi kön för att titta in i affären. En skäggig man ropar ilsket: "Kö!" och den nyfikne ställer sig lydigt sist. Till slut släpper en räddhågsen anställd in människorna, in i värmen. In till spriten.

Man skulle tro att detta är  Sovjetunionen 1978, men det är Folkungagatan 2009. Det enda som saknas är ransoneringskupongerna. Tydligen har Systembolaget inte någon reservplan för att tjäna sina kunder när det råkar vara första dagen efter löning, och dessutom lördag.

Jag har inget emot att staten hjälper till att reglera medborgarnas alkoholvanor. Jag tror bara inte att det bästa sättet att avskräcka potentiella alkoholister är att tvinga ut dem i kylan. Skall ett skattefinansierat monopol kunna motiveras, bör det motsvara kvalitén som skulle hållas om det vore konkurrensutsatt.  Ett sätt att höja kvalitén är att börja planera lite grann. Utbud och efterfrågan är inte konstant, Anitra! Ett annat tips är att ändra öppettiderna. Eller bygga ut. 

Men det bästa av allt vore nog att skapa ett jättestort väntrum fussball och flipperspel. Och provsmakning. Och glass.

En svensk klassiker: VARNING!

En svensk klassiker är en riktig fälla. 

Jag började med Vansbrosimmet, betalade glatt 500 kronor, tog min gamla våtdräkt och hoppade i vattnet. Inga problem.

Lidingöloppet var dyrare. 800 spänn för att närapå dö av utmattning, uttorkning och ångest. Men jag förstår att man måste ha några läkare i beredskap, för att ta hand om alla tjockisar som faktiskt närapå dör av utmattning, uttorkning och ångest. Det motiverar de extra 300 kronorna.  

Nu börjar Vasaloppet närma sig. Tänkte att jag skulle betala anmälningsavgiften härom veckan. Jag närapå dog igen. Av förvåning. 1500 spänn, rakt ur min plånbok till några dalmasar som skrattar hela vägen till banken. Dessutom spelar dom på min osäkerhet och tar ut en avbeställningsavgift på 150 kronor. Jävla dalmasar. 

Det var ju bara en liten detalj till, inser jag nu någon månad innan startskottet. Skidorna. Och bindningarna, pjäxorna, stavarna. Vantarna, långjalingarna, sockorna, undertröjan, vindskyddet, mössan och vallan. 4000 spänn. Självklart var det en dalmas som lurade mig till att köpa allt detta. 

Jag undrar hur det kommer att bli med Vätternrundan. Är östgötarna lika sluga? Det återstår att se. Slutsatsen kan vi ändå dra. En svensk klassiker är årets största rip off. 

Arbetslivet - från ett utanförperspektiv

Vad gör vi egentligen i arbetslivet - egentligen?

Jag funderade lite på det idag. 

Arbetslivet är att sitta i möten. Man kommer till mötet, ger en liten lapp till den man möter, och får en liten lapp av honom. Eller henne. Sen tar man en kopp med svart smaksatt vatten och småpratar lite grann om maskinen som producerar det svarta, smaksatta vattnet. Sedan sätter man sig ned och pratar med varandra. Medan man pratar, skriver man ord på en annan papperslapp man har. 

Denna lapp tar man med sig till ett annat möte, och berättar för dem man möter på det mötet vad som står på lappen. Ibland har man skrivit det som står på lappen i en burk som har ett fönster med rörliga bilder på. Om man vill kan man göra fina figurer i burken, för att de andra på mötet skall bli imponerade av en och förledas att tro att man är kompetent. 

Om man är framgångsrik med mötena och lapparna kan den som bestämmer ge en möjlighet att stiga i graderna. Då får man gå på ännu fler möten, men kanske har man någon som kan skriva på lapparna åt en. Dessutom får man beordra andra att mötas och skriva lappar, och läsa upp lapparna för en. Det är fint, det. 

Så här ser det ut i arbetslivet. Alla möts och skriver lappar. Om du är student: Välkommen till vår värld. Om du är yrkesverksam: Hur många lappar hinner du med innan pensionen?

Dåligt samvete och partiledardebatt

Jag måste erkänna att jag fick lite dåligt samvete efter att ha skrivit inlägget om Lasse Sonnberg. Jag har givetvis inte den blekaste aning om hur det är att vara hemlös, att inte ha något annat att luta sig på än bidrag och hjälp från samhället. Att kanske inte ha några andra glädjeämnen i livet än att kunna drömma sig bort med hjälp av TV:n. Lasse har utan tvekan en helt annan utgångspunkt än jag själv. 

Samtidigt skulle det inte finnas någon samhällsdebatt om alla förstod alla andras situation. Eller? Det är onekligen lite roligare att inte förstå allt. Tänk bara på vilka värdelösa partiledardebatter det skulle bli om alla förstod varandra:

Fredrik Reinfeldt:

 "Lars, du är en obehaglig kommunist, men det förstår jag. Du skulle inte ha kunnat vara något annat, med din bakgrund, stackare. Kom så ska jag pussa dig på håret."

Ohly svarar: 

"Oh ja, Fredrik, du har helt rätt i det du säger, utifrån ditt perspektiv. Jag är en obehaglig kommunist och är stolt över det, liksom du är stolt över att vara socialdemokrat. Tack för att du finns."

Hägglund:

"Lars och Fredrik är som det heliga äktenskapet. Eller partnerskapet. Eller, jag menar, inte äktenskapet men giftermålet kanske? Eller kärleksinstitutionen? Vad i helvete ska vi kalla det så att alla kristdemokrater inser att jag är homofob och alla andra tror att jag är öppen för...ja, alltså...sånadär...femfemmor. Fan också. Nu måste jag vara med i ännu ett humorprogram för att återställa mitt varumärke."

Sahlin:

"Du är så söt, Göran. Jag förstår verkligen din homofobi, den är ungefär som min svenska. Irrationell och felaktig."

Wetterstrand:

"Jag ser så här allvarlig ut även när jag har sex. Men det händer inte så ofta. Eftersom jag ser så allvarlig ut."

Maud Olofsson:

"Jag förstår ditt allvar. Det kan inte vara lätt att ha ett miljöparti när alla andra partier har blivit miljöpartier också. Jag har ett nystartsjobb över till dig när du har förlorat jobbet. Eller så kan du jobba hemma hos mig på gården. Vi behöver någon som kan mjölka tjuren."

Jan Björklund:

"Jag kanske kan stå till tjänst? Men bara om jag får aga. Jag älskar Maria Wetterstrand. Den man älskar agar man. Och dessutom borde alla barn få betyg beroende på hur fort de lär sig att gå, och alla invandrare borde vara tvingade att skriva en doktorsavhandling för att få komma in i Sverige. Jag förstår verkligen allting. Jag är så fulländad."

Ni kanske förstår hur det skulle bli. I och för sig, Israel/Palestina-konflikten kanske inte finnas? Eller vad vet jag? Jag förstår ju som sagt inte allt. Kanske.

Bortskämda människor i välfärdssamhällets skyddsnät

I senaste numret av Situation Stockholm berättar Lasse Sonnberg, en av tidningens försäljare, om sitt första år i en försökslägenhet. En av utmaningarna har varit att få ekonomin att gå ihop, eftersom det tillkommer vissa avgifter som inte finns när man bor på stödboende: tv-avgift, kabel-tv och internetuppkoppling.

Lasse säger: "De är fräcka där på soc - vi fick en TV av dem när vi flyttade in. Då kommer man inte undan tv-avgiften, så vill man ju ha kabel-tv." (Fräckt. Att lura in hederliga människor i avgiftsbetalning på ett så lömskt sätt.)

TV:n gick sönder och Lasse ville ha en ny. Men då fick han nej från socialtjänsten. Nu är han riktigt förbannad: "De säger att vi ska söka fondpengar, men då säger jag stopp. Jag anser att det är soc som ska stå för det här och ingen annan. (...) Jag kan inte tänka mig att politikerna är så dumma att de riskerar sina karriärer för en sådan självklar sak som att alla ska ha rätt att få en tv om man inte har råd att köpa en själv."

En av Sveriges hemlösa är alltså förbannad för att han inte får en tv gratis? Har jag missat något, eller är det varje människas okränkbara rätt att få se "Körslaget", "Pimp my Ride" och "Dansbandskampen"?

Det måste ju ha gått snett någonstans. Välfärden, det fundament som vårt samhälle är byggt på, har alltså institutionaliserat sig till den grad att våra mest utsatta medborgare anser sig vara automatiskt kvalificerade för att ha en TV. Ja, till och med kabel-tv.

Det lustiga med detta är att jag inte kan bestämma mig för om detta är bra eller dåligt. Å ena sidan är det fantastiskt att vi har ett samhälle där våra mest utsatta medborgare blir sura för att de inte får en TV av staten. Det betyder att de har fått mat, vård och husrum (något man troligtvis frågar efter innan man tar upp TV-problematiken). Å andra sidan blir jag förbannad över att medborgare som nyttjar välfärdssamhällets skyddsnät tycker sig ha rätt att begära en TV på min bekostnad. Mat, pengar, boende - inga problem. Jag betalar, och är stolt över att bidra till samhället. Men TV - Glöm det, Lasse. 

Jag skulle med glädje ledsaga Lasse Sonnberg till biblioteket vid Medborgarplatsen, där det finns böcker med mer spirituellt material än han någonsin har kunnat drömma om att hitta i dumburken.

Alldeles gratis.

Vem bryr sig om barnen i Gaza?

Det är guldbaggegala. 

Nationen sitter bänkad och väntar med spänning på att få se alla Sveriges filmkändisar (det finns åtminstone 20 stycken) och höra vad de har att säga när de får den gyllene insekten i sin vård. De flesta tackar sin producent, sin älskarinna samt Leffe, Tofflan och Kent på ljuset.

Andra utnyttjar det gyllene tillfället att nå ut till halva befolkningen och stärka sin image genom att visa prov på sin medmänsklighet, trendriktighet eller sitt utmärkta sinne för humor. 

En av dem, vår nationalhjälte Georg Riedel, går upp på scen och manar till en stunds allvar. "Vi sänder en stillsam tanke till alla de barn som lider i Gaza, fy sjutton vad hemskt de har det. Tänk på dem en stund." 

Jag säger: Georg Riedel är en välmenande mysfarbror, men tröttsamt ignorant. Liksom många, för att inte säga de flesta svenskar. Vi styrs av media som Nordkorea styrs av den lilla kinesgubben i khaki. Och eftersom det kollektiva minnet är ungefär lika långt som en prinskorv, kommer vi att glömma barnen i Gaza så fort Blondinbella missar ett quickstep i Let's Dance. 

Missförstå mig rätt, jag tycker också synd om barnen i Gaza. Skillnaden mellan mig och Georg Riedel är att jag även tycker synd om barnen i Irak, Sri Lanka och Somalia. Georg har inte blivit informerad om dessa barn och att de far illa, eftersom Mediasverige har bestämt att de inte är lika viktiga.

Hur gick det för de förtryckta munkarna i Burma? Alla ni som visade er medkänsla och satte på er röda kläder några dagar, vet ni? Jag tror att svensk media kommenderade er att vända blickarna mot något annat. Mona Sahlins misslyckade samarbete med kommunisterna. Björn Gustavsson. Finanskrisen.

Apropå finanskrisen: här har vi ett skrämmande exempel på hur vi dansar efter mediernas pipa. Dagens Industri, ekonominissarnas svar på Expressen, målar varje dag upp svarta scenarier om hur ekonomins hjul är på väg att sluta snurra. Vad blir effekten av detta, när vi har ett helt folk som helt okritiskt sväljer allt som media har valt att mata oss med? Jo, ekonomins hjul slutar snurra på riktigt, eftersom företagsledarna väljer att planera efter förstasidor, fulla av svarta rubriker, snarare än att agera utefter nyktra uppskattningar om framtiden. 

Var ska det sluta? Inte fan vet jag. Jag vet bara det jag läser i tidningen, och där står ingenting om det här. Där står det att det är bra att dricka tre koppar kaffe om dan, för då får man inte cancer. Det måste vara det viktigaste idag. Barnen i Gaza får maka på sig.