Baksidan av att vara riktigt, riktigt snygg

Gör kläderna mannen?

Den frågan ställde jag mig under helgen då jag, Olle och Ola var i Dalarna för att träna inför Vasaloppet. Eftersom min arbetsgivare sponsrar svenska skidlandslaget, har jag givetvis förhandlat till mig en landslagsdräkt: modell kroppskondom. Till i lördags hade jag aldrig stått på ett par längdskidor, men med rätt kläder och utrustning har man ju resten gratis. Tänkte jag.

Så, dags att åka iväg. Kroppskondomen satt klistrad som gladpack på min lekamen. De pastellgula skidorna var påklickade på mina proffspjäxor. Händerna var trädda i stavgreppet. Jag var beredd.

Då kom tre dalmasar. De tittade beundrande på mig och min landslagsdräkt. På bredaste dalmål utbrast en av dem: "Jaså duu, det ska åkas fort idá?"

"Eeh, jo, jag ska väl göra mitt bästa. Men för all del, åk ni först!"

"Nää! Inte ska väl vi åka först, inte! Jag tänker inte bli jagad av en sån som du"

Pressen. Ångesten. Fast övertygad om att inte göra mig själv till åtlöje tvingade jag alla tre dalmasarna (som för övrigt var i 60-årsåldern) att åka först. Det var jag rätt glad för, eftersom jag inte såg skymten av dem under resten av rundan.

Jag insåg plötsligt vilka förväntningar jag bygger upp hos folk bara genom mina kläder. Bara genom att bära landslagsdräkten måste jag helt plötsligt kunna åka tekniskt, snyggt och framförallt fort. Vilket är alldeles omöjligt, eftersom jag är komplett värdelös på att åka längdskidor.

Framåt slutet av rundan blir jag respektlöst omkörd av en liten kvinna i 40-årsåldern. Knäckande för en landslagsman, tänker jag, och börjar staka som en duracellkanin. Efter ett tag ser jag att hon har stannat för att prata med en kompis vid spåret, så jag tar min chans och flyger förbi (i minst 2 km/h, kanske mer).

Efter en stund är hon i mina hälar igen. Jag visualiserar Mora-Nisse i mitt inre och börjar staka med en djävulsk frenesi. Det som är kvar av loppet är en sista lång backe som avslutas i en 90 graders sväng till höger. Jag flyger fram, snabbare och snabbare. Svängen kommer närmare och närmare. Böj på benen, Magnus. Spänn kroppen. I med stålkanterna.

Vänta nu. Stålkanterna?

Fan. Inga stålkanter på längdskidor. Jag försvinner i ett moln av snö, med skidor och stavar som flyger åt alla håll. Kvinnan glider förbi med ett stort leende på läpparna.

Landslagsdräkten glänser i solen.